Min tisdagskväll.
Okej, så: polisen sa att jag skulle skriva ner allting någon dag, och att jag skulle prata om det, hur många gånger som helst, bara prata, prata, prata, med vem som helst så länge jag fick det ur systemet och det kändes bra. Tänkte slå två flugor i en smäll. Anse det här vara the talk, för er jag inte pratar med om det här annars.
För er som undrar (och tack till alla som varit ursöta :)) så mår jag bra. Tror jag iaf, mår oftast ingenting, så jag säger att det är bra, för det är ju bättre än dåligt. Hur som helst. Det känns ju mest av allt som en avlägsen dröm, även om vissa bilder blixtrar fram oerhört tydligt, titt som tätt. En av de tydligaste är det allra, allra första, när jag står nere vid colan och vänder mig om. Mot mig kommer med snabba kliv en kille iklädd svart jacka, luva och en röd/gul/orange/vit ishockey-/fotbollshalsduk som täcker ansiktet. Armen är utsträckt mot mig och i handen anar jag vid en första anblick en osthyvel. Det hela kändes mest av allt som ett skämt, hann tänka att det var någon som skojade med mig, men ju närmare han kommer, desto mer paralyserad blir jag, när jag inser att, helvete, det där är ingen osthyvel. Hela vägen har han skrikit åt mig att ”plocka fram pengarna”, men det är först nu, när han står precis framför mig som jag faktiskt ser och hör honom. Blicken flackar mellan honom och kniven, och han knuffar mig i riktning mot kassan, samtidigt som han fortsätter skrika.
Jag låser bara upp kassan och backar undan, står upptryckt mot väggen och vill helst av allt blunda och bara försvinna, men han slutar inte skrika. Den korta minut som går bakom kassan är suddig och mest som en enda dimma, men jag noterar ändå vissa bisarra detaljer under tiden. Den första är att han är i vägen, knappen till överfallslarmet är på fel sida av kniven – hur fan ska jag klara mig ur det här nu, när jag inte ens kan larma varken polisen eller Securitas? Nästa grej är min telefon. Jag har aldrig påstått att jag är helt frisk i skallen, men jag har en kniv upptryckt mot mig samtidigt som jag slänger ner pengarna i en påse, och jag tänker ”bara han inte tar min telefon…”. Fram till detta ögonblick har jag inte varit rädd, mer bara chockad. Men när jag har slängt ner påsen med pengar i påsen han plockat ner cigaretter i börjar han skrika och vifta med kniven om ”var resten är, vart är resten av pengarna??” och då börjar jag känna mig rädd på riktigt. Vad gör jag nu, han nöjer sig inte med det, så första tanken som slår mig är att slita upp lådan där det ligger lite allt möjligt, telefonkort, stämplar, biljetter till allsången på Mörlanda på fredag, trimkort, you name it. Han sliter åt sig väskan med Bingolotter och skriker något mer, innan han vänder och springer ut.
Det ögonblick som dock har satt sig allra mest är precis efter han sprungit ut, när alla broar rasar och murar rämnar och jag känner den verkliga paniken sätta in. Jag hugger tag i min telefon, rusar in på kontoret och slänger igen dörren bakom mig. Samtidigt som jag sjunker ihop på golvet försöker jag slå det telefonnummer som rusar runt i huvudet på mig. Numret till den person jag mest av allt kände att jag ville ha där, behövde ha där. Sen slår det mig, inte fan kan jag ringa till Andreas. Den insikten, tillsammans med att jag börjar skaka och darra i efterdyningarna av att ha en kniv uppkörd i ansiktet får mig att börja panikgråta. Jag sitter ihopsjunken vid dörren och lyckas slå numret till mamma istället, men kan inte få fram något mer än ”Kom hit”. Öppnar dörren på glänt och ser en äldre dam parkera sin cykel utanför, men jag står kvar, lutad mot dörrkarmen, gråter som en tok och skakar i hela kroppen.
Det känns så jävla surreellt att något sådant ens kan hända, och det känns inte som att det gjort det. Det kändes inte ens då som att det gjorde det, verkar bara vara en konstig dröm. Inte förrän polisen kom med hundpatruller och en av dom förhörde mig kändes det någorlunda verkligt, men fortfarande helt… Sånt där händer ju inte mig, eller hur?
Igår ringde telefonen oavbrutet från klockan 10 i princip, det var polisen, det var mormor, det var mamma, och till slut gick jag med på att pallra mig tillbaks till jobbet, trots att jag helst legat kvar i sängen i sisådär en vecka. Alla var i vilket fall urgulliga därframme, och de som kom från polisen var även de jättetrevliga. Satt och pratade i tja, i alla fall en timme på kontoret. Vet inte om vi kom fram till något nytt, men gick igenom allt från början om igen. De har även fått för sig att jag behöver prata med en hjärnskrynklare, vilket jag totalvägrar. Åtminstone i nuläget, de flesta säger att ”det kommer komma ikapp dig”, och menar alltså att the worst is yet to come. Inte så väldigt uppiggande, om jag får säga så...
Ska hur som helst fram och jobba senare, men först blir det hembesök av farbror Polisen. Vi ska titta på knivar. hejaheja...
