Dagens höjdpunkt
Ibland trivs jag så himla bra på mitt jobb.
Kille: En röd marlboro, tack
Jag: (Fet chans att han är 18 va, tänker jag) Yes, har du legitimation?
Kille: Neej.
Jag: (bara glor på honom) Eh, nähä?
Kille: Jag kan väl köpa ändå?
Jag: Utan legitimation? Nejdu.
Kille: Men schyrra då, jag är ju 18
Jag: Har du legitimation på det?
Kille: Meh, du ser ju jävligt schysst ut, kom igen nu!
Jag: (I ett plötsligt utbrott av skittjurighet som jag får på jobbet ibland) Hörru du, jag ÄR jävligt schysst också, ska jag säga dig! Och speciellt mot folk som är över 18. Ingen legitimation, inga cigaretter, punkt.
Kille: Men åååååh, va fan!
Jag. Syyyyynd.
Det är sånt där som väger upp dåliga stunder på jobbet. För övrigt hemskt många ungar som "råkat glömma" eller "tappat bort" eller "har inte med" legitimationen senaste veckorna. Någon epidemi som går? Jag frågar efter leg, de "ska bara hämta det i ryggsäcken" (jag menar, HUR många över 18 använder ryggsäck på daglig basis? Bara en sån grej liksom) och dyker inte upp igen. Underligt.
One better day, but I'm awaiting the best.
Är på lite bättre humör nu. At least I'm not as purken (def: sur, tjurig, missnöjd) längre. Lägger in ordförklaring redan från början. Verkar behövas? När jag igår sa att jag minsann inte var nåt himla våp (def: fjolla, fjompa, tönt) möttes jag bara av en tom blick. Det ekade av ovetande. Det kanske är det här som är min grej, dela med mig av mitt ordförråd till övriga världen. Sa till mormor förra veckan att "jaa, men ponera (def: förutsätt, anta) att vi hade ätit pizza istället, då hade vi varit mätta nu.". Möttes av ett tveksamt "panera...?". Hopplöst. Fast jag visste inte vad en dragnagel var (def: en sup) så det gick väl jämnt ut i slutändan.
Hur som helst. Bättre humör idag, även om jag inte löst mina världsproblem precis. Thank you.
Billiga skor.
J: 99:-!!!!!!!!
S: ÅH. HERRE. GUD. Prissänkt 800:-?!?! Har vi kommit till himlen?!
Båda stirrar med vördnad på prislappen och stövlarna, när Josefine fattar vinken.
J: Åh, men döh... det är ju inga tår på skorna. Undra på att det är billigt.
Summan av kardemumman. Vi diggar inte peeptoe när det snart är höst.
skitdag.
För tillfället sitter jag och skriver en lista på alla böcker jag har, så att jag inte gör om misstaget att köpa dubletter av allt, så himla onödigt liksom, behöva ge bort alla bra böcker igen. Klickat hem alla säsonger av Veronica Mars, och i övrigt inte mycket. Fantastiskt intressant liv jag lever. Imorgon börjar en av de där härliga perioderna då jag får jobba sådär 11 dagar på raken och toppa det hela med en begravning. Känns faaantastiskt.
Life's not a choice, but applejuice is.
Som alldeles nu. Stod fastfrusen med kylskåpsdörren öppen och kunde inte bestämma mig för om jag skulle ta apelsin- eller äpplejuice. I tell you, det är hopplöst.
Tog hur som helst äpplejuice, och är än så länge nöjd med mitt val.
Where does the good go?
Meningar jag är Så. Himla. Trött. På att höra på jobbet:
- Nej, det här är väl inte avdragsgillt ändå, HEHEHEHE!
(på frågan om de vill ha kvitto när de handlat t.ex tobak)
- Nej, det kvittar, HEHEHEHE!
(på frågan om de vill ha kvitto)
- Jaha, hur gammal är du då, stumpan?
(anledningen till att jag känner för att byta jobb)
- Ehhhhh…. Vart har ni snuset?
(tack, det står där det stått de senaste 9 månaderna och du har varit inne minst en gång i veckan sen dess, PUCKO!)
- Jaså, är det du som är Pias tös?
(kanske frågan jag fått flest gånger genom tiderna)
- Det kommer ingen bensin.
(MEN TRYCK PÅ KNAPPHELVETET DÅ, DIN FÖRBANNADE, JÄDRANS NOLLA!)
Alltså. Jag tycker om de flesta av mina kunder ändå. De förstår bara inte alltid att de inte är ensamma om sina skämt…
I'm only thinking late at night.
Skitsnack i all ära, det finns väl ingen som med gott samvete kan säga att de inte pratar om andra med andra, om vänner och bekanta med andra vänner och bekanta. Det som stör, och till viss del rör mig, är när folk vitt och brett säger precis vad de tycker om något, någon eller någras sätt, beteende, blaha blaha osv osv, för att sedan kliva rakt ur kulisserna och göra precis samma sak. Bara lite fulare, mycket värre och helvetes mycket offentligare. Till synes helt till freds med sitt samvete. Till synes väldigt nöjda och glada över att leva det liv de en gång ratade. Till synes helt jävla puckade.
Folk omkring dessa människor irriterar jag mig bitvis på också. Få reagerar nämligen. Vissa kommenterar det, en del tycker det är lite konstigt, men är i övrigt fortfarande övervägande positivt inställda. Underligt, säger jag.
Inte heller är det några problem att återgå till det normala efter ett tag. Då tänker jag, som får slåss med näbbar och klor för att överbevisa ett fåtal tabbar i min "yngre ungdom", att livet är inte alltid rättvist. Säger förstås inte att "åh, ve o fasa, ingen tycker om mig!", asch. Snarare tvärtom. Det fick dock några personer som jag bryr mig mer om än andra, och där har jag ibland svårt att nå fram. That's a shame.
Under konstruktion
So I need you, and then what?
Utöver detta har jag nu ikväll anmält mig till en starta företags-dag i Göteborg. Dags att sätta stenen i rullning och se om jag har några vinstmarginaler i kroppen.
Vet faktiskt inte riktigt vad jag har att komma med i övrigt. Åkte till Sandra & Tobbe efter jobbet där det bjöds på smarrig lunch - köttfärspaj, mumma! Hade med mig TimTam-kexen som jag och Sandra varit så jädrans nyfikna på så länge, och provade till en kopp kaffe efter maten. Jag hade choklad över hela händerna och möjligen hela ansiktet, och Sandra hade knät fullt med kaffe. Vi har inte fått in rätta knycken bara... Men smarrigt var det minsann.
Ska tala om att det är ett jäkla sjå att knåpa ihop ett vettigt blogginlägg på beordran.
Först : "hmm... då ska vi se. Något fiffigt. Vad har jag gjort idag? Uhm.... Jobbat? Nej. Tråkigt. Ska tänka lite."
Sedan: "Suck... Får väl skriva det där om plånboken då, alla fattar ju redan att jag är helt körd i skallen och har samma minneskapacitet som en 95-årig senildement tant med löständer och krullpermanent (så himla äckligt för övrigt - löständer alltså, permanent har jag inget emot)..."
Lite senare: "Jahaja. Det var det. Nu då? Käkade massa riskakor till kvällsmat. Det ska vi nog strunta i, knappast en mathållning att skryta med ändå."
Ännu senare: "Kommer ingenvart nej. Kanske om jag städar fram 5 sockar att jag kommer på något bra? Värt ett försök."
Efteråt: "Hittar ju inte en enda jävla socka i den här röran. Skitidé. Kanske om jag googlar fram nån fräck sminkblogg att det går bättre?"
En halvtimma senare: "Hoppsan... Inlägget skrev visst inte sig själv, nej... Okej. Seriöst. JO! Jag har varit ute och sprungit ju! Asch fan... Det var ju inte heller något att skryta med, jag gick ju halva vägen för att jag tröttnade. Nej, det struntar vi i då".
Senare: Enough is enough. Vem fan tror folk att jag är? Jag gör ju inget vettigt!
Veckans stolpskott tilldelar jag mig själv.
Jorå. Så atteh. Om jag skulle ta och förtälja historian om hur jag kom hem från Falkenberg aningen håglös och dessutom mobillös...
Efter några timmar på stranden i ungefär hundra graders värme (alltså så varmt att mormor fick värmeslag och tuppade av) tänkte jag bege mig hem för att spexa lite med Jossan. Åkte och hämtade ut min biljett på Pressbyrån och satte mig på stationen och väntade. Var ute i god tid eftersom jag inte visste vart man hämtade ut biljetter, och terminalen vid stationen var inte öppen på lördagar. Började närma sig avgångstid och jag sitter alltså helt ensam på stationen, som snarare liknade en övergiven knarkarkvart än en funktionell tågperrong. Inte en kotte i sikte, men gott och väl en stationsgrill och bussterminal. That's all you need, tänkte jag.
Tiden för avgångstid kom och gick, men inget tåg i sikte för min del. Väntade en stund, tänkte att det kanske var försenat. Ringde till pappa som meddelade att tåget skulle komma in om en halvtimma, för det var försenat. ”Jahaja, det var ju bra, då sitter jag kvar och väntar”, tänkte jag. Så kom och gick även nästa avgångstid, och jag börjar bli lätt frustrerad. Ringde pappa igen, och han meddelar att tåget minsann både ankommit och avgått från stationen. Det är här jag verkligen börjar inse min tabbe...
Traskar upp, får syn på några busschaufförer och frågar om det möjligen finns ytterligare en tågstation till i Falkenberg, och visst, en av dem var på väg dit om fem minuter och jag fick så gärna åka med. Tackade och tog emot, och ringde pappa återigen. Han sa att det gick ett X2000 hem 17.37. Jag kollar på klockan, samtidigt som jag kliver på bussen. 17.27. Fick en helvetes eld i brallorna och frågade busschauffören hur lång tid det tog till stationen? ”Åtta minuter” fick jag till svar. Räknade lite snabbt på det (FUCK! var egentligen min enda tanke) och sa till busschauffören att ”jag ska med ett tåg om 10 minuter, fixar du det?”. ”Självklart!” flinade han och trampade gasen i bott. Stannade inte vid en enda hållplats på vägen dit och med 2 minuter till godo hoppar jag av på stationen medan bussis ropar ”Seså, den här resan är gratis! Skynda sig nu, flicka!”.
Jag rusar upp för trapporna och får syn på en automat som givetvis är ur funktion, men det är lika bra, för tåget rullar in på stationen i samma minut. Samma minut som jag inser att min telefon ligger kvar på bussen. Slänger mig på tåget och muttrar långa, fantasifulla svordomsramsor en bra stund. Får låna telefon av tjejen i bistron, så ringer till pappa som suckar aldrig så djupt och säger ”Tänk, jag ANADE väl det…”. Bad honom ringa Hallandstrafiken och leta reda på min telefon, medan jag försökte ta mig hem. Haffar herr konduktör och får till slut både plats (sannerligen fullsmockat tåg, jävla semesterfirare) och halva priset på biljetten. Faktiskt en mycket bra lösning, om jag får säga det själv. Om man bortser från telefonen, men den fick ju mamma tag i innan de åkte hem. Perfekt.
Tycker förvisso att min tabbe var ganska välberättigad. Hur fasen skulle jag veta att det fanns en station till, närmare en mil utanför centrum liksom... Det händer även den bästa, visar det sig!
Traskade iväg till Josefine sen, vi drog iväg till Hannes o co för avskedskalas, med tanke på att alla ska flytta nu, så får man ju säga sitt farväl, så att säga. Efter en stund i stadsparken blev det lite kallt, så vi hängde på det gamla gänget hem igen. Där bjöds det på hemlagad hallonpaj med vaniljsås (hallå eller, typ bästa kalasmaten någonsin!) och efter en stund trillade jag och Josefine hem och skavfotade i hennes säng.
Cyklade hem på söndagen, och råkade verkligen ut för världens läskigaste grej! Precis när jag svänger av ner på grusvägen står pappa där med fyrhjulingen och väntar på mig. Helt sjukt. Jag har nog sjuttan en gps inopererad i mig utan att jag vet om det, för jag har inget bättre svar på hur han annars visste att jag skulle komma precis där, precis då, annars. Creepy!
I övrigt jobbar jag på, förutom helgen. Verkar bli Göteborg på fredag, ska hänga med the ladies och kolla på Crashdiet är tanken. I like it!
Den som väntar på nåt gott...
psykologisk halsbränna.
Josefine säger: Spöa dom
Sanna säger: Borde säkert gjort det, men känns taskigt o ge sig på en 6-åring liksom
Josefine säger: Äsch. De ska lära sig den hårda vägen, börja i tid. "pssst:a inte okända på campingar - CHECK"
Sanna säger: Då skulle jag ju GARANTERAT hamna på hispan, "20-årig tjej misshandlade 6-åring på camping med leksaksspade" står det på löpsedlarna sen, "Hon slog mig med spaden och skrek att "SMÅ SKITAR SOM DU BORDE LIGGA O SOVA NU, FATTAR DU DET DIN LILLA JÄVLA POTTSORK?! GÅ LÄGG DIG O SLUTA PSSST:A OSKYLDIGT FOLK PÅ NATTEN! SNORUNGE!" säger den lille pojken som vårdas för yttre skador." Dessutom pssst:ade han en kompis, men det hjälpte ju inte mig
Josefine säger: skulle tagit en leksakshink och tryckt ner över huvudet på honom och sedan slått med spaden
Vill klargöra att jag säkert aldrig skulle göra så egentligen. Det var bara väldigt lockande just då. Väldigt lockande.
Tror kanske att jag behöver något för mitt mentala tillstånd. Lider av psykologisk halsbränna typ. "Jag är som en syltmunk. Nu när jag slutat äta sötsaker kommer inte sylten ut den väg den borde, så den hittar nya vägar ut, och gör det inte det exploderar den liksom..." Summan av kardemunnan: jag är en syltmunk som lider av psykologisk halsbränna.
Skönt att jag åtminstone kan diagnostisera mig själv, för snart kommer väl nån skicka mig till hispan. Borde förmodligen inte publicera det här överhuvudtaget, men kan låta er njuta och skratta åt mitt förvirrade tillstånd.
Jag kan aldrig vara frisk.
Ni ser vad livet gör med mig. Kan jag inte bara få vara lycklig liksom. Make things right så mitt huvud mår bra igen.
Mm, that it's all for the best? Well, of course it is.
Kan möjligen bli hemgång imorgon, eftersom jag inte är säker på att mitt mentala tillstånd klarar av en bror i samma kommun på min semester. Beror delvis på vädret, delvis på vad som erbjuds i övrigt. Krisar det sätter jag mig på tåget hem.
Så småningom blir det söndag, och då börjar jag väl jobba igen. Hurra. Har egentligen 4 lediga dagar kvar i augusti, även detta beror på vädret. Vid fint väder jobbar jag 5-dagarsveckor, annars håller jag mig till mina fyra lediga dagar. På den fronten är jag inte svår. Jag jobbar gärna. Måste ju leva, right?
Utöver detta så kan ni ta och lyssna på en av mina absoluta favoritlåtar just nu. Chill så det ryker om det, and I love it.
Mmm, what you say?
Mm, that you only meant well? Well, of course you did.
Mmm, what you say?
Mm, that it's all for the best? Ah of course it is.
Mmm, what you say?
Mm, that it's just what we need? And you decided this.
We're stuck in another carcrash.
Vissa delar av mig börjar anta en pepparkake-ton, och jag klagar inte. Ändå en väldigt jämn och fin bränna säger mormor, mycket väl godkänt. Har so far inte varit på kusten en enda regnig dag än, dom fortsätter att lova regn men så fort jag kliver ur sängen skiner solen. Funny how that works. Jag klagar inte. Blir många härliga timmar på stranden för min del. Läste en hel bok på playan idag, så bra har jag det. Förstår om ni skulle vara avundsjuka.
Utan Tage och lillvoffe här är det väldigt tyst, lugnt och skönt. Jag och mormor lever i en stilla samrådhet - så länge jag dricker kaffe (mormor håller på att göra en dam av mig).
Känner mig sentimental idag, lyssnar på Det är hon av Brolle. Eller sentimental. Jag känner mig som ett vrak snarare. Solen till trots.
Om några timmar kommer min lön, då ska jag göra en liten glädjedans på taket. Sen ska jag äntligen köpa schampoo. Mitt hår har längtat så, men sån lyx kan man inte alltid unna sig.
Can I survive another weekend?
Tage har åkt hem, om någon undrar. Campinglivet är inte hans grej, kan vi konstatera. Han fixade åtminstone två dagar, så nu är det jag och mormor kvar. Henne har jag rastat på en långpromenad nu, och det tog nog kål på'na, för nu har hon tömt medicinskåpet säger hon. Sömntabletter mot mardrömmarna promenaden skulle ge upphov till verkade också vara på tapeten. "Jag kommer inte komma ur sängen imorgon!" muttrade hon, men jag svarade bara att "det är ju semester, du behöver inte gå upp ändå". I think we've reached an agreement.
I övrigt är mitt humör fortfarande bottenlågt.
Är åtminstone inte kräftröd i ansiktet längre. Hurra.
You can find me hiding in the crowd.
Imorgon blir väl en kopia av idag. I'll let you know.
Sysselsättning värd att nämna
Om jag håller mig sysselsatt på semestern? Jotack. Det tycker jag nog.
Husvagnssemester med mormor och morfar.
Jag må ha deltagit i, och väldigt mycket uppskattat elvakaffet, men det här med att sova middag i några timmar är inte min grej... Tassade bort till receptionen och bad om internet, vilket jag fick, så nu är jag sysselsatt åtminstone ett par minuter.
Fick i uppdrag att tända gasolgrillen förut (mamma: när du läser detta; det gick bra, mormor litar på att jag kan hantera lite eld och husvagnen står kvar, och jag är hel och ren, bara så du vet), vilket utan att överdriva var ett väldigt nervöst moment, det kan jag erkänna. Jag stod redo mitt i ett språng ifall det skulle smälla. Tage försvann med bilen redan efter en halvtimma, och var inte tillbaks förrän två timmar senare. Vid det tillfället var både jag och mormor ganska övertygade om att han vänt och åkt hem. Camping verkar inte vara hans grej...
Blir hur som haver en promenad längs playan senare, med lill-voffen och di gamle.
Har dessutom fått överslaf i våningssängen, vilket får mig att känna mig som tolv igen. Ganska kluven som ni förstår, för det rimmar illa med elvakaffe och eftermiddagslur.
Imorgon satsar jag på sol och bad dagen lång!
