åh brrrr!
Dagens låttexter står Yellowcard för, Dagens musik står Missy Higgins för och Dagens låt är Don't Cry av Chuck Ragan.
På schemat nu står kvällsmat (tonfisksallad - mumma!) och sedan får jag änna klicka hem grejorna från CherryCulture som jag och Josefine kommer ha så kul med. Fick även tag i en UDPP Sin och boy, do I long for this!
humörhöjare
Hur som helst. Nu vet jag en som kommer sova som en prinsessa hela natten (eller det som är kvar av den...). Och jag tänker inte göra som imorse, jag vet inte hur jag tänker, men av någon anledning satte jag klockan på halv 7, när jag inte behövde släpa mig upp förrän 8. Visserligen ganska smart, eftersom min lycka, när jag insåg att jag fick sova 1½ timme extra var helt obeskrivlig.
Ytterligare en humörhöjare såhär på kvällen - Rise Against i Sthlm om några veckor. Kan alldeles säkert bli riktigt kanon. Bäst att beställa biljetter innan även det biter mig i arslet, right...?
An abject lesson for all you screw-ups out there.
Always look on the bright side of life kan kyssa mig i arslet.
Försöker bli på bättre humör och sitter därför och lyssnar på Magnus Lindbergs Röda Läppar, men som med ett par till fåtal utvalda låtar (speciellt The Hooters - 500 miles) påminner den mig nåt enormt om sommaren som gått. På gott och ont, givetvis. Just nu mest ont. Men det är klart, jag kan alltid skylla på att det är måndag.
Mamma har piggnat till såpass mycket att hon numera flyttar sig till sängen nattetid, men det är också allt. Väntar med spänning på vad veckan har att erbjuda, får se vad det är jag sagt som bestämt sig för att bita mig i arslet. Jag tycker väl att ödet fått med det mesta, men det kommer säkert någon liten överraskning denna vecka också. Om inte annat så har jag i alla fall snart botgjort för allt ont, elakt och dumt jag gjort i hela mitt liv, och det är ju en positiv "biverkning" av det här. Det borde ju innebära att jag börjar om med en clean slate, som man säger. För att citera definitionsordboken: If you start something with a clean slate, then nothing bad from your past is taken into account.
Så. Jag väntar på min cleana slate, så jag kan börja leva ordentligt och på riktigt igen.
Dagens underligaste.
Jag: Ja?
Mamma: Vad gör du?
Jag: Jag ligger i sängen. I mitt rum. Vad vill du? :P
Mamma: Jag har så tråkigt... kan du inte komma ut och prata med mig?
Jag: Men... var du tvungen o ringa för att fråga det?
Mamma: Det var enda sättet, kom hit och berätta om igår.
Jag: *börjar skratta* Jaha, var är du då? :P
Mamma: Jo... om du går ut genom dörren, går lite till vänster och sen till höger, så ligger jag där och väntar :)
Hon gör inte många knop these days, så jag ska strax skutta in i duschen och sedan återvänder jag till sängen för att ladda inför en ny vecka på jobbet.
Gårdagen var lite av en berg- och dalbana, spelningen gick sådär, men jag hade det skitbra efteråt. Tjötade mest med Herman och fick chansen att bitchslapa Joel ordentligt, så allt som allt, lyckad kväll :)
honey, you've been living hell to me.
Stod och petade i håret imorse, trött som en gnu och tryckte igång musik på telefonen för att pigga upp lite. Dra mig baklänges när jag fick höra lite The Bones - finns det något band som påminner mig så mycket om höstrusk och onda fall i backen är det just dom. Blev på helt galet bra humör och cyklade till jobbet på 11 minuter, vilket jag inte gjort sen... Faktum är att jag förmodligen bara gjort det en gång, och det var ju som sagt när jag o Josefine hade liiite bråttom till tåget :P
Well you can stab me in the back
You can tie me to the railroad track
You can beat me black and blue
But I´m never giving up on you
You can cut off all my hair
And you can fry me in the electric chair
Well you said we´re through
But I´m never giving up on you
You have become my ball and chain
But my feelings are just the same
Yeah honey, you´ve been living hell to me
You can wreck my classic car
And set fire to my favourite bar
You can burn my leatherboots
But I´m never giving up on you
You can kick me in the head
And you can pump me so full of lead
Take my liver, make me stew
But I´m never giving up on you
While the world is set to go, I´m tumbling down
I´m backwards walking through this lonely town
You have become my ball and chain
But my feelings are just the same
Well honey, you´ve been living hell to me
You can sell my baseball cards
And you can smash my electric guitar
And my TV-set too
But I´m never giving up on you
You can put me in the ground
And you can crucify me upside down
You can seal my lips with glue
But I´m never giving up on you
dödligt uppdrag.
För att följa Peters motto: "Det som inte dödar genast, dödar lite långsammare". Jag som tidigare levt efter mottot "Det som inte dödar, härdar" (gäller främst när jag ska undvika att städa) får härmed tänka om. Har efter många om och med får tummen ur och börjat städa. Tyvärr har det gått så långt att jag inte ser ljuset i slutet av tunneln. Faktum är att jag har flera mil kvar till tunnjäveln överhuvudtaget. Det är tur att det är ett par månader kvar till julen, för ungefär så lång tid kommer jag behöva för att få ordning härinne.
En tanke som har slagit mig... Jag har för mycket böcker. Eller; jag har för få bokhyllor (läs: ingen). Hela golvet är precis överfullt av böcker som ramlat ner från min provisoriska bokhylla ovanpå byrån, och nu vet jag inte vart jag ska göra av dom... När jag flyttar kommer jag behöva en kärra för möbler, kläder osv, och en kärra för böcker.
Men jag städar på. Jag tvättar på. Jag plockar på. Jag ska nog jävlarimin själ få ordning på det här kaoset.
Högerdojor och skeva sulor.
Mamma: "Shell, det är Pia"
Jag: "Mamma... har du tagit min ena sko...?"
Mamma: *utbrister i hysteriskt skratt och kan inte prata på en bra stund, men kläcker till sist ur sig att:* "Ja... nu när jag tittar närmare... så är de inte helt identiska..."
Jag fortsätter muttra nånting om "ta min sko... minsann" medan pappa bara tittar på mig som om jag vore en annan idiot. Får på mig mammas högersko tillsammans med min vänstersko och hojar fram, där jag frågar mamma om hon har lust att byta sko. Återigen börjar hon skratta, ganska generat och funderar högt på om det sett väldigt dumt ut, med tanke på att min skosula är helt galet chockrosa och hennes diskret svart, och mina skosnören är galet limegröna och hennes elegant ljusblå. Förstår egentligen inte att hon inte märkt nåt tidigare, eftersom hennes skor är garanterat mer än en centimeter tjocka i sulan och jag kände mig helt skev i hela kroppen den lilla korta stund jag hade de på mig. Hon hade förstås inte märkt något... Underliga människa.
O'hoy captain!
Pallrade mig upp vid en sån hemskans okristlig tidpunkt att jag fortfarande hävdar att jag klev upp på fredag kväll, och allt för att åka köpa lite sockar på Mörlanda Marknad. Åkte in med mamma, mormor och Tage, och honom tappade vi ju bort redan innan vi lämnat bankomaten i Herrljunga... Men fram kom vi till slut och jag fick tag i sådär 28 par sockar, så nu borde jag klara mig ett tag, tycker man ju. Ska se om jag återkommer med ny sock-status om ett par veckor. Hur som helst ägnade jag resten av marknadsvistelsen åt att leta efter Josefine, för hon var ju "i skuggan du vet", men det visste jag ju förstås inte, för då hade jag väl hittat henne lite snabbare... Mötte även den där vårgårdabon med sin flickvän och fick ett ohyggligt kyligt bemötande; trodde vi var på väg in i en ny istid när jag fick den där obefintliga nicken och en halvöppen mun som kanske, kanske var på väg att säga hej, men väntade tills Josefine var i skottlinjen istället, för gud förbjude att man hälsar på mig va. Ojojoj. Tog i vilket fall Sebastians plats i bilen på vägen hem (Shotgun! på den, ho's over... ja. moms? :P) och vi stannade för lite glass efter att ha lyckats snurra oss ut ur parkeringskaoset.
Efter det ägnade vi en stund åt att repa, och tja. Det gick ju sådär, får man ju säga. Ber en stilla bön att vi klarar oss fint på lördag. Åkte hem, slog enligt mamma något slags rekord i vem som kan spendera längst tid i badrummet, vilket enkelt förklaras av att jag tvättade bort sminket 3 gånger och började om, eftersom jag verkligen inte kunde få någon ordning på det. Gav upp efter närmare en timmes tvätta bort och göra om och det blev bara sudd av lila, svart och silver. Håret vågar jag knappt tänka på, det har jag fortfarande inte lyckats reda ut efter tuperingen-IRONMAN jag fick dit.
Kvällen i övrigt började hos Alex, där det mest bara tjötades och dunkades Feta Tunez (och gosade med småttingarna, så klart). Ni kan ju kika in hos Anna för en snabbreview av kvällen. Vi ägnade större delen av kvällen inne på Mörlanda åt att dansa på bänkar och bord, och även på golvet då och då. Alex blev dundertacklad ner från ett bord av nån random kille, helt hysterisk vurpa för övrigt. Vi står allihopa på bordet och dansar, och helt plötsligt ser jag bara hur han tippar Alex rätt ner från bordet, head over heels ner i asfalten, och landar sedan ovanpå henne :P eller som killen som spiller öl på Josefine och Alex... Josefine börjar fräsa som en katt och killen vänder sig (eftersom han tydligen har LITE förstånd i skallen) då till Alex för att torka på henne, och lyckas samtidigt smacka till Josefine rätt i lyktan med armbågen och höll på ge henne en redig klocka.
Men såå, vi åkte hem med några herrljunga-celebs, och det ville sig så väl att hela fölenes ungdomselit (och även den lite äldre generationen) var med i bilen och skulle åt samma håll, vilket förmodligen aldrig hänt förut. En av dom var för övrigt en av killarna vi (mamma) skjutsade hem när jag satt i knät i baksätet på nån och kläckte ur mig "meh, erkänn du är moderat". Det är en liten värld vi lever i...
Söndagens rep gick hur som helst inte alls illa, och vi kanske till och med har en chans att inte göra bort oss helt på lördag. Om man bortser från min shoppingrunda idag då, förstås... A'yay capten, the cannons have sunk and the ship has sailed. The flag we will burn and to treasures we'll drink!
Det var allt denna afton, nu står ni er ett litet tag till.
Life on the moon.
Nu när det även blivit kvällning har jag påbörjat genomgången av inköpen från Ginza. Tradition. När det mörknat laddar man stereon med de nya fynden, kryper upp i sängen med inläggen och texterna och bara njuter. Började med David Cook. Känns som att det passar bra med mitt humör just nu. Lite halvdisig och nedstämd, men ändå lite happy thoughts sådär, som jag behöver.
Var förstås iväg och repade förut också... Det är bara att konstatera att det kommer bli tufft på lördag, på mer än ett sätt. Jag tvivlar nästan på vår förmåga att lyckas nu, men än har vi inte inte gjort det, så jag oroar mig säkert i onödan, för vi löser alltid allting i slutändan. Efter det blev det pizza med Josefine, Alex, Anna och Sara, och lite struntprat förstås.
Har utöver detta ägnat ungefär en timme åt att läsa igenom Annika Marklunds blogg, krönikor och det mesta jag kommit över, mer eller mindre. Det finns ingen, i min mening, som totallyckas så med att fånga essensen i precis allting. Ingen är lika rakt på sak och så otroligt klockren i sina iakttagelser. Jag är imponerad, och förundras om och om igen. Ojojoj :)
Min tisdagskväll.
Okej, så: polisen sa att jag skulle skriva ner allting någon dag, och att jag skulle prata om det, hur många gånger som helst, bara prata, prata, prata, med vem som helst så länge jag fick det ur systemet och det kändes bra. Tänkte slå två flugor i en smäll. Anse det här vara the talk, för er jag inte pratar med om det här annars.
För er som undrar (och tack till alla som varit ursöta :)) så mår jag bra. Tror jag iaf, mår oftast ingenting, så jag säger att det är bra, för det är ju bättre än dåligt. Hur som helst. Det känns ju mest av allt som en avlägsen dröm, även om vissa bilder blixtrar fram oerhört tydligt, titt som tätt. En av de tydligaste är det allra, allra första, när jag står nere vid colan och vänder mig om. Mot mig kommer med snabba kliv en kille iklädd svart jacka, luva och en röd/gul/orange/vit ishockey-/fotbollshalsduk som täcker ansiktet. Armen är utsträckt mot mig och i handen anar jag vid en första anblick en osthyvel. Det hela kändes mest av allt som ett skämt, hann tänka att det var någon som skojade med mig, men ju närmare han kommer, desto mer paralyserad blir jag, när jag inser att, helvete, det där är ingen osthyvel. Hela vägen har han skrikit åt mig att ”plocka fram pengarna”, men det är först nu, när han står precis framför mig som jag faktiskt ser och hör honom. Blicken flackar mellan honom och kniven, och han knuffar mig i riktning mot kassan, samtidigt som han fortsätter skrika.
Jag låser bara upp kassan och backar undan, står upptryckt mot väggen och vill helst av allt blunda och bara försvinna, men han slutar inte skrika. Den korta minut som går bakom kassan är suddig och mest som en enda dimma, men jag noterar ändå vissa bisarra detaljer under tiden. Den första är att han är i vägen, knappen till överfallslarmet är på fel sida av kniven – hur fan ska jag klara mig ur det här nu, när jag inte ens kan larma varken polisen eller Securitas? Nästa grej är min telefon. Jag har aldrig påstått att jag är helt frisk i skallen, men jag har en kniv upptryckt mot mig samtidigt som jag slänger ner pengarna i en påse, och jag tänker ”bara han inte tar min telefon…”. Fram till detta ögonblick har jag inte varit rädd, mer bara chockad. Men när jag har slängt ner påsen med pengar i påsen han plockat ner cigaretter i börjar han skrika och vifta med kniven om ”var resten är, vart är resten av pengarna??” och då börjar jag känna mig rädd på riktigt. Vad gör jag nu, han nöjer sig inte med det, så första tanken som slår mig är att slita upp lådan där det ligger lite allt möjligt, telefonkort, stämplar, biljetter till allsången på Mörlanda på fredag, trimkort, you name it. Han sliter åt sig väskan med Bingolotter och skriker något mer, innan han vänder och springer ut.
Det ögonblick som dock har satt sig allra mest är precis efter han sprungit ut, när alla broar rasar och murar rämnar och jag känner den verkliga paniken sätta in. Jag hugger tag i min telefon, rusar in på kontoret och slänger igen dörren bakom mig. Samtidigt som jag sjunker ihop på golvet försöker jag slå det telefonnummer som rusar runt i huvudet på mig. Numret till den person jag mest av allt kände att jag ville ha där, behövde ha där. Sen slår det mig, inte fan kan jag ringa till Andreas. Den insikten, tillsammans med att jag börjar skaka och darra i efterdyningarna av att ha en kniv uppkörd i ansiktet får mig att börja panikgråta. Jag sitter ihopsjunken vid dörren och lyckas slå numret till mamma istället, men kan inte få fram något mer än ”Kom hit”. Öppnar dörren på glänt och ser en äldre dam parkera sin cykel utanför, men jag står kvar, lutad mot dörrkarmen, gråter som en tok och skakar i hela kroppen.
Det känns så jävla surreellt att något sådant ens kan hända, och det känns inte som att det gjort det. Det kändes inte ens då som att det gjorde det, verkar bara vara en konstig dröm. Inte förrän polisen kom med hundpatruller och en av dom förhörde mig kändes det någorlunda verkligt, men fortfarande helt… Sånt där händer ju inte mig, eller hur?
Igår ringde telefonen oavbrutet från klockan 10 i princip, det var polisen, det var mormor, det var mamma, och till slut gick jag med på att pallra mig tillbaks till jobbet, trots att jag helst legat kvar i sängen i sisådär en vecka. Alla var i vilket fall urgulliga därframme, och de som kom från polisen var även de jättetrevliga. Satt och pratade i tja, i alla fall en timme på kontoret. Vet inte om vi kom fram till något nytt, men gick igenom allt från början om igen. De har även fått för sig att jag behöver prata med en hjärnskrynklare, vilket jag totalvägrar. Åtminstone i nuläget, de flesta säger att ”det kommer komma ikapp dig”, och menar alltså att the worst is yet to come. Inte så väldigt uppiggande, om jag får säga så...
Ska hur som helst fram och jobba senare, men först blir det hembesök av farbror Polisen. Vi ska titta på knivar. hejaheja...
...
Stensov hela natten, och vaknade först när telefonen (telefonerna) började ringa, runt 11-snåret. Var lite slö med att svara, men när mormor ringde tog jag mig i kragen. Strax efter ringde mamma och hälsade att hon var på väg hem och att jag skulle följa med fram, för hon orkade inte svara på alla frågor folk hade längre. Johan på Hemköp hade dessutom sagt att jag måste komma fram på en gång, det var dunderviktigt.
Nu väntar en lång promenad med mamma, sen vankas det tacos och Pettson & Findus - Glömligheter. Jag som valt film för kvällen :) Behöver varva ner och skingra tankarna, och vad kan fungera bättre än Pettson & Findus? Förmodligen ingenting.
Moder Teresa on the run.
Har i vilket fall legat och kollat på One Tree Hill hela dagen, tagit mig igenom halva tredje säsongen nu. Blir dock galet emo och deprimerad av det där. Såg precis hur verkligen alla blev sams och forgave and forgot. Förstår därmed inte vad jag gjort för fel, om folk kan förlåta sånt där. Nog för att det är TV, men värre saker händer ju i verkligheten också. Med min gosiga nacke är ju det här min verklighet för tillfället. Jag framstår ju för tusan som en annan Moder Teresa i jämförelse med vad de har för sig på TVn, men trots detta får jag skoningslöst noll och nada. Eller jorå, jag får ju väggen av iskall tystnad, ignorans och fullständig likgiltighet. Det är ju också något att uppskatta. Bidrar helt klart till ett gott humör, såhär några timmar innan jag ska baxa min stela nacke ur säng och cykla (och hur i helvete ska det gå till då?!) till jobbet.
Dagens låtar: Never Gonna Be Alone - Nickelback, This Afternoon - Nickelback, I'd Come For You - Nickelback
I have a confession to make. Jag diggar Nickelbacks senaste album en hel del, med vissa undantag.
Fortsätter på samma tema.
Gör om, gör rätt med ny mail och msn. Dags att säga adjöss till det gamla goda livet. Har i övrigt inte gjort ett skit efter jobbet idag. Legat i sängen med min mikrade vetepåse runt nacken och tänker hemska tankar. Ajajaj.
ajajajaj.
Jag kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna det här. Det är fasen ajaj-IRONMAN.
vänder näsan mot de småländska skogarna.
De sämsta människorna ger oftast de bästa råden...
Radio, De ja vu
They're playing that song
I can't stop thinking 'bout you
Can't tune out, I'm too turned on
and its too late to turn it down
Play it one more time for me, DJ please
Does the DJ know what he's doing to me
It's getting hard to breathe
Does the DJ know when I hear that song
I want you all over me...
When it drops like a bomb
and I'm too far gone
Stop the track, there's no turning back
Sing along, you're the key
The pain's so good
I'm loosing my immunity
Such a tease, I close my eyes
pretend that you're here with me
Play it one more time for me, DJ please
Maybe it's the start of something
cause you are the one thing that I can't forget
All up in my head, you put me in a spin
The soundtrack of the day we met
bright, just like the stars above me
Kvällens låt: Come on - Ben Jelen
Seg dag på jobbet idag, med vissa ljuspunkter förstås. Jag och Josefine höll på garva oss fördärvade när vi diskuterade vissa "bortglömda" detaljer från de gångna helgerna, speciellt "ligga med mina vänner... utan mitt samtycke...!". Småler fortfarande åt det där :P Har under dagen också diskuterat ett visst nötkreatur som har ett pris på min skalle. Låter kanske konstigt att säga att det är till min stora glädje, men jag har ju kul åt det. Vetskapen om att det krävs så extremt lite från min sida för att det ska gå åt helskotta för donnan är lite triggande, men än är det ingen kossa på isen, som man säger ;)
Trillade hur som helst rätt i säng när jag kom hem. Somnade dock inte förrän efter ett par avsnitt av OTH, men då jävlar, jag tror jag avled för en stund. Det var vad pappa påstod i alla fall... Vaknade till liv sådär fyra timmar senare (en hel nattsömn, natten till idag till exempel). Gick ändå och la mig i hyfsad tid, allt för att jag tänkte vara pigg och glad på jobbet, men öhm. Fick inte precis sova. Ungjävlarna satt o skrek, gapade och spelade vad fan det nu var till närmare halv tre. Då var det dags att attackera ytterdörren och väcka mig en gång för alla. Vet inte när jag somnade, vågade aldrig kolla på klockan, men upp kom jag. I tid. Dock lite onödigt. Kunde med gott samvete öppnat klockan 10.
Får bli till att boka tågbiljetter imorgon, eller ja. Idag. Inte så noga. Tänkte åka ner och inspektera lådan i Växjö, plocka med ett par norska skräckisar och kanske ett täcke, och se vad fröken har för sig. Jag slogs också av en tanke... Men för tillfället håller jag den för mig själv.
Turned out to be a ganska emo kväll till slut, här. I give you kvällens andra låt.
Bright just like the stars above me
Proud just like my mother planned it
Short on all the things I don't want
I'm full of love and longing
Take me by the hand and tell me
You would take me anywhere
Still, cause I don't want to move a thing
In hopes that you'll fit right into me
And all the things I don't want they're full
Of love and longing
Take me by the hand and tell me
You would take me anywhere
And it goes, its like a come on come on to me
And it goes it's like a come on come on to me
You, you say you don't see any part of me
To love in all this mess and I know
You take the good and all the bad that comes with me
Take Me Anywhere - Tegan And Sara
spöken, tunt med folk och inget party.
Är sugen som attan på bus ikväll, eller i alla fall bitvis. Ena minuten är jag precis död och vill bara lägga mig ner och sova, på golvet om det ska vara så. Nästa minut är jag taggad som fasen och står och skuttar på stället. Blir nog tyvärr inga större riktiga skutt då kvällen artar sig till att bli... tja. Noll och ingenting. Slutar 22 och börjar 8 imorn, så tiden är knapp, men jag är inte svår. Synd bara att det inte händer något, och där det faktiskt händer något är jag knappast välkommen. Man skulle kunna säga att jag är lika välkommen som en släng av svininfluensa. Förmodligen skulle det få ett varmare välkomnande än jag :P
Började dagen vid 11,30 ungefär, mötte Anna-Carin i dörren och klämde fram ett god morgon. Stärkte mig med ett glas apelsinjuice innan jag hörde Leon börja "prata" utanför. Han och mormor var på besök, så jag släpade mig ut för att visa att jag levde, trots det ringa klockslaget... Jag och Leon pratade om "'optar" (helikoptrar - såg en precis innan), "ly'laaan" (flygplan) och matade "estana" med "pplen"(hästarna med äpplen). Drog fram och repade ungefär... en kvart. Alex mådde dåligt och jag och Josefine stannade kvar och klurade på vårt lilla extranummer. Kommer bli en spännande spelning på Kärven, folk.
Puh. Tur att en del har ett par minuter att tjöta bort. Robban var inne, var ett tag sen jag såg honom. Han har gått och köpt sig ett hus, minsann :) Verkar vara något som går, att skaffa villa, volvo och vovve i unga år.
Åh! På tal om spöken - Josefine! Min gitarr spelade häromnatten igen! :O
jobberbjudande och ännu mer makaroner.
"Det är så kallat skitväder utanför fönstret". Ibland är de bra smarta, de där radiopratarna.
Måste säga att jag tyckte lite synd om mamma när hon kom hem på lunchen idag, jag har kokat makaroner till henne två dagar i rad, och idag hade pappa gjort korv och makaroner. Hon lever med andra ord på en ytterst varierad kost, makaroner med makaroner med makaroner och lite gurka. Nu gäller ju förstås samma kost för hela familjen, så jag har väl lika mycket rätt att gnälla jag.
Blev hur som helst erbjuden ett jobb förut, som säljare. Typ. Blev lite fundersam när gubben frågade först hur gammal jag var, för det brukar allt som oftast vara inledningen på en helt annan konversation de vill föra. Nästa fråga var i vilket fall hur mycket jag jobbade, och vad jag gjorde i övrigt, i jobbväg. Hade ju inte så mycket att komma med på den fronten, så han frågade om jag var intresserad av att sälja vad det nu var. Han skulle komma tillbaks med en riktig katalog senare och låta mig avgöra om jag var intresserad eller inte. Det är ju en reservplan om inte annat, tänker jag. Vem fan bryr sig om det inte är glamouröst, som Patrik uttryckte det. Hur många arbeten är egentligen glamourösa? Typ noll, och mig spelar det ingen större roll. Ska hur som helst fundera på det. Det är ju sånt som går att hålla på med utanför min "riktiga" arbetstid anyhow.
Fick dessutom beröm för mitt goda minne (!!!) för en stund sen. Det blir nämligen så att när man hyr ut mycket film lär man sig till slut vad folk har för telefonnummer. Kan även säga att personen ifråga blev lite generad, då det i praktiken innebär att man hyr rätt mycket film... Eller som de som testar mitt minne när det gäller cigaretter, kommer in och säger "Jag vill ha lite röka" och sen får jag gräva djupt i minnessållet för att minnas vad de ska ha. Till min ära ska jag säga att jag inte ofta har fel.
Haha, het unge! Kommer in, lägger fram en 500-lapp och säger "kan du växla det här till tre hundralappar och två femtiolappar?". Frågar om hon inte vill ha något mer, eftersom ja... Det blir ju bara fyrahundra, men hon är bestämd. Tre hundralappar och två femtiolappar. Fick smyga in en extra hundralapp, för jag vill inte ha några arga föräldrar på mig som tror jag lurat deras dotter sen... :P
håller på slöa till.
Har inte gjort några större skutt för övrigt idag, kokade makaroner till mamma eftersom hon visst var hemma tidigare än väntat, och mer hanns inte med. Duschade, kollade på ett par avsnitt av One Tree Hill (ja, jag är återigen besatt av en tv-serie, inte bra för min nattsömn), drog fram o repade ett par timmar. Börjar komma igång igen, känns skitgött. Har min "to do"-lista i min egna lilla pärm där framme, så jag har lite koll på läget.
Tomöra är det också fredag, och jag börjar jobba igen. Vet inte riktigt vad jag känner... Känns ju gött o komma ut lite, men börjar redan sega till mig här hemma och tänker "men... orka" alltför ofta. Tur att jag får komma igång lite snart. Efter jobbet blir det även till att repa lite, med bandet som "gått i konkurs". Mina sötnosar kommer hem båda två, och jävlar vad vi ska spela, tydligen... :P Ska bli fint i vilket fall.
dunkar-sjukan (hjärtrytm á la I Like To Move It)
Efter att ha utsatts för dunka-dunka i ungefär 2 timmar början huvudvärken komma, känns ungefär som en kortege med galopperande hästar på väg in genom ena örat. Stiger man ur sängen kan man undvika nästa fas i sjukan, nämligen en förändrad hjärtrytm. Istället för det behagliga du-dunk, du-dunk, du-dunk, så övergår hjärtat till att slå i takt till I Like To Move It, något som ni hör inte är särskilt hälsosamt. Känns ungefär såhär: Dunk-dunk-a-dunk-dunk-a-a-a-a-DUNK-DUNK, om och om igen. Om nu volymen vrids upp ytterligare lite till sprider sig detta dunk även till sängen, vilken då i princip pulserar i samma takt som hjärtat och musiken. Utsätts man för detta under en längre tidsperiod hamnar man så småningom i den tredje fasen - vansinnet. Man gör allt för att undkomma ljudhelvetet, gömmer sig under täcket, pressar kuddarna mot öronen, skriker panikartat att musiken måste stängas av. Denna sinnesrubbning leder så småningom till den sista fasen: Uppgång och utgång, alternativ tillfälligt strömavbrott. Det är här man antingen ger upp och beger sig långt härifrån, eller tar saken i egna händer och drar strömmen till rummet.
Det här är en sjukdom jag lever med dygnet runt, veckans alla dagar, hela året.
Done-did-done.
Sweeeeet!
Inte klar där: SWEEEEET HOLY MOTHER OF MAKE-UP! :P Det är galet jävla mycket grejer alltså. Har fått mina betyg signerade och mailade, så jag är alldeles snart redo att trycka på "skicka ansökan" på allihopa. Måste fokusera på det en stund nu, så I will be back.
