kort uppdatering.
otroligt.
söndag.
Vaknade till liv på mormors soffa för ett par timmar sen - sååå nöjd. Det var tyst, lugnt och skönt, och stensov hela natten. Somnade framför Animal Planet igår och vaknade omstoppad i en filt sådär vid 2 i natt, så det var bara att vända på sig och somna om, och möjligen spinna lite som en liten katt, för det var så underbart lugnt. Ingen hög discomusik, inget tjafs eller gap, bara lugn. Var verkligen vad jag behövde för att ladda lite krafter!
Idag står renskrivning och sminkningar på schemat, innan veckan börjar igen. Ska jobba hela helgen som kommer, och även en del i veckan, så sova vet jag inte riktigt när jag ska få tid med... Känns härligt...
Prioriterar.
Musse: Vad fan, har du inget bättre för dig en lördagkväll än o vara ute o springa?
Jag tänker ett par sekunder, suckar uppgivet och säger sen att "Vet du. Det är så jävla sorgligt och ledsamt att säga, men nej, det är så jäkla illa".
Jag är om möjligt ännu mer frånvarande nuförtiden. Min prio-lista ser ut ungefär såhär: Skola, plugga, sova, jobba, äta, träna. Därefter någonstans kommer allt annat, och just nu genererar "allt annat" ungefär en genomsnittstid av 15 minuter per vecka.
-
Idag är allt lite jobbigare än det brukar. Sorgen sköljer över mig och saknaden är större än vanligt. Börjar så sakta inse att livet är aningen flyktigare än jag önskar det vore. Det är dags att sluta gräva ner mig i sånt jag ångrar och inte kan ändra på och spana framåt. The best is yet to come.
Har en mental visionboard i huvudet. Mer om det en annan dag.
Bättre dag!
Var stressigt så in i helvete på skolan idag. Hade ny lärare idag, och hon förklarade klart och tydligt vad som gäller nu:
"Ni kanske redan märkt att det är ganska mycket att tänka på här. Det kommer inte bli mindre. Ni kanske fortfarande gör ert bästa för att behålla ert sociala liv, men det är lika bra att glömma. Det här är er tid. Familjen får vänta, vännerna får nöja sig med att bli sminkade, pojkvännen får väl kolla på hockey några veckor, för ni kommer leva och andas makeup tjejer! Det lovar jag. Det här är ingen lätt utbildning, men folk omkring er tror det. Hur svårt kan det vara, va? Några timmar på skolan, det är väl ingen fara? Om de bara visste va! Jag vet att alla härinne kommer börja gråta minst ett par gånger, det är såpass tufft, men ni kommer vara bland de bästa i branschen, tänk på det!"
Härligt. Så underbart att höra att man kommer börja gråta någon gång. But I like it! Kul som fan, men så jävla intensivt. Höll på stressa ihjäl oss idag, hoppade över nästan allting till slut. Blir lätt så när man står och tittar på klockan, inser att man har 50 minuter på sig och ska göra bas inkl. neutralisering och modellering, bryn, fransmarkering, eyeliner med vinge, rouge och perfekta läppar. Fatta då att en perfekt läpp tar en kvart för ett jävla proffs, vi skulle ta en halvtimma till det. Helt sinnes mycket, och fort ska det gå. Mycket som ska in i skallen!
Ångrar inte en sekund att jag hoppade på utbildningen, ser fram emot min framtid sååå mycket! Kan fan bara bli bra nu! :)
Idag älskar jag allt. True story...
Nu börjar dagen bli väääähäääldigt lång. Är inte riktigt van att gå upp innan klockan sex på morgonen, speciellt inte när tåghelvetet inte går förrän halv åtta. Jag älskar lantlivet. Verkligen. Löv it. Helt och på riktigt.
Lika mycket älskar jag folk som bankar på badrumsdörren och frågar om man simmar, när man spolat vatten i handfatet 30 sekunder för att tvätta ansiktet.
Älskar ljudet av diskotek från Puttes rum. Mer än något annat. Ärligt alltså. Jag gör det verkligen.
Älskar försenade tåg, och spårvagnar som inte går när de ska. Kan inte tänka mig något härligare på morgonen när man redan är superstressad, släpar på väskhelvetet och är trött och inte hunnit/orkat äta frukost.
Jag älskar förresten väskan också. SÅ JÄVLA MYCKET. Älskar att den är stor som en jävla frysbox och att hjulen är lika stora som två kikärtor. Så underbart att släpa den över kullerstenarna i Göteborg, kan inte beskriva det i ord.
Jag är så jävla bra på positivt tänkande. Älskar mig själv för det också.
Älskar hela jävla världen idag!
mmm. Precis. Älskar. Det är vad jag gör idag. Så jäkla mycket.
-
Låg i sängen och tänkte sova, men upptäckte ganska snabbt att det var helt omöjligt att somna. Första natten hemma igen på ett tag, och det känns helkonstigt. Har redan hunnit bli galen på Putte och hans jävla musik, är redan trött på "det gamla vanliga". Visst, det är skönt att kunna gå prata med mamma och pappa igen, men jag vet att om bara nån dag vill jag inte veta av det längre.
Mitt i alltihop inser jag vad det är jag saknar, och mot bättre vetande låter jag tankarna vandra, och mot ännu bättre vetande luftar jag dom här. Jag saknar all världens massa småsaker, som att borsta tänderna ihop, att få krypa ner i sängen och värma mina iskalla tassar på honom, godnattpussarna, att sova på hans sida sängen, jag saknar till och med gnället om att jag mixar smörgåspålägg på sätt som tydligen borde vara förbjudet. Jag saknar soffmys, små dispyter om vad jag gjort på gymmet (körde armar och axlar sist), saknar fatalt misslyckade pajer, att sopa banan med honom i kortspel, hans värdelösa carbonara, att diska ihop, alla sådana smågrejer som egentligen bara är en del av vardagen, men som jag ändå saknar så mycket.
Samtidigt vet jag att alla sådana smågrejer inte kan väga upp vår totala kommunikationsbrist det senaste. Det har varit en riktigt ond cirkel vi snurrat runt i. Han säger att han är osäker på oss, jag blir osäker på oss och vågar inte planera något uttalat för att jag är rädd för att det ska gå åt helvete, han tolkar väl det som att jag inte har några ambitioner med oss och inte ser någon framtid och inte alls vet vad jag vill, och jag tolkar honom precis likadant. Finns ingen rätsida i en sådan situation, och därför ligger jag där jag gör. Hemma i Fölene, i min egen säng igen. Ensam, med Missy Higgins som enda sällskap, och vet inte om jag är mest lättad över att slippa den här berg- och dalbanan och kunna fokusera på lite annat ett tag, eller mest förkrossad för att jag faktiskt förlorat det som jag i grund och botten bryr mig mest om.
Att dessutom veta att jag till stor del har mig själv att skylla känns ju bara etter värre. Varför var jag så jävla feg? Varför öppnade jag bara inte munnen och sa vad jag faktiskt kände och vart jag ville komma med oss? Och återigen är vi tillbaks i den onda cirkeln. Det har gått åt helskotta så många gånger nu att en del av mig tappat allt hopp om en gemensam framtid. Det är väl bara därför jag varit så avig ibland, det har varit så upp och ner att jag inte vågat tro att vi faktiskt skulle kunna hålla ihop. Inte för att jag varit orolig för att jag skulle sabba det på något sätt, aldrig. Bara därför att det blivit så dumt så många gånger tidigare.
Jag tog till och med ut semester samma veckor i sommar. Jag hoppades verkligen att vi skulle få den tiden ihop, men se så det gick. Jag tror ingen av oss är förvånad. Jag är inte förvånad, men så jävla ledsen för det.
Ja. Det fick väl bli så att jag gick och bloggade om saken. Men det är såhär jag får fram saker bäst - i skriftlig form. Här blir det ordning och reda och allt kommer i tur och ordning, och jag kan tänka efter när jag väljer mina ord. Bollplank hit och bollplank dit, jag är inte dum i huvudet. Jag tänker bara väldigt mycket. Pratar ibland lite mindre.
I know I'm not deserving of your trust from you right now,
But if by chance you change your mind you know I will not let you down
'cause we were the special two, and we'll be again.
And we will only need each other, we'll breathe together,
Our hands will not be taught to hold another's,
When we're the special two.
Trying something new.
Satt och väntade på tåget i eftermiddags, och tänkte över ett och annat. "Lika bra att hoppa på den banan jag vill att mitt liv ska ta" tänkte jag då och kastade SIM-kortet till telefonen i papperskorgen. Gick raka vägen till Pressbyrån och köpte ett nytt, numera skyddat, nummer. Försök störa min nattsömn nu, era jävlar, typ.
Borde gjort det för länge sedan, egentligen. Hade besparat oss sååå mycket bekymmer, dispyter och gräl. Men det är lätt att vara efterklok va?
Pappa säger för övrigt att jag kommer få sorkfebern. Tror bara han vill dra ner mig i sitt sjukträsk så att jag kan sympatisera med honom och hans fot. Som om liksom.
A little too late.
-
Blogg-torka!
Ni som hänger med i tiden noterar även att klockan är lite drygt TVÅ. Fattar inte. Jag som var så trött när jag kom hem, redo att dyka i säng omedelbart. Så jävla puckat att inte göra det. Istället har jag ägnat ett par timmar, ja, ETT PAR TIMMAR, åt att rannsaka till exempel nelly.com. Så fort klockan slår 22 blir jag kroniskt sugen på kläder, skor, smink, va fan som helst egentligen. Kan förmodligen räknas till en sjukdom.
Tröttnade på datorn och tog mig för en mer handfast uppgift, dock inget jag kommer florera om här, vore att berätta lite too much förmodligen. Berörd part kommer väl få reda på det ändå.
Tillbaks till ämnet. Senaste förälskelsen är så klart forever21.com. Vore en redig underdrift o säga att jag har en gaaanska lång önskelista där.
...och så kom mitt första inlägg på skitlänge att handla om shopping. Va fan liksom? Är det allt vettigt jag har att komma med nu?
Ja. Förmodligen är det så illa.
Förutom: börjar så klart kursen nästa vecka, men det vet alla om. Det tjatar jag om stup i kvarten, ingen som missat.
Hallå, prestationsångest!
