scandalized

Innan ni börjar läsa bör ni sätta igång They weren't there av Missy Higgins. För att få den rätta stämningen. Den jag har alltså. Bered er på ett jävligt långt och förjävla utlämnande inlägg.

Låg i sängen och tänkte sova, men upptäckte ganska snabbt att det var helt omöjligt att somna. Första natten hemma igen på ett tag, och det känns helkonstigt. Har redan hunnit bli galen på Putte och hans jävla musik, är redan trött på "det gamla vanliga". Visst, det är skönt att kunna gå prata med mamma och pappa igen, men jag vet att om bara nån dag vill jag inte veta av det längre.

Mitt i alltihop inser jag vad det är jag saknar, och mot bättre vetande låter jag tankarna vandra, och mot ännu bättre vetande luftar jag dom här. Jag saknar all världens massa småsaker, som att borsta tänderna ihop, att få krypa ner i sängen och värma mina iskalla tassar på honom, godnattpussarna, att sova på hans sida sängen, jag saknar till och med gnället om att jag mixar smörgåspålägg på sätt som tydligen borde vara förbjudet. Jag saknar soffmys, små dispyter om vad jag gjort på gymmet (körde armar och axlar sist), saknar fatalt misslyckade pajer, att sopa banan med honom i kortspel, hans värdelösa carbonara, att diska ihop, alla sådana smågrejer som egentligen bara är en del av vardagen, men som jag ändå saknar så mycket.

Samtidigt vet jag att alla sådana smågrejer inte kan väga upp vår totala kommunikationsbrist det senaste. Det har varit en riktigt ond cirkel vi snurrat runt i. Han säger att han är osäker på oss, jag blir osäker på oss och vågar inte planera något uttalat för att jag är rädd för att det ska gå åt helvete, han tolkar väl det som att jag inte har några ambitioner med oss och inte ser någon framtid och inte alls vet vad jag vill, och jag tolkar honom precis likadant. Finns ingen rätsida i en sådan situation, och därför ligger jag där jag gör. Hemma i Fölene, i min egen säng igen. Ensam, med Missy Higgins som enda sällskap, och vet inte om jag är mest lättad över att slippa den här berg- och dalbanan och kunna fokusera på lite annat ett tag, eller mest förkrossad för att jag faktiskt förlorat det som jag i grund och botten bryr mig mest om.

Att dessutom veta att jag till stor del har mig själv att skylla känns ju bara etter värre. Varför var jag så jävla feg? Varför öppnade jag bara inte munnen och sa vad jag faktiskt kände och vart jag ville komma med oss? Och återigen är vi tillbaks i den onda cirkeln. Det har gått åt helskotta så många gånger nu att en del av mig tappat allt hopp om en gemensam framtid. Det är väl bara därför jag varit så avig ibland, det har varit så upp och ner att jag inte vågat tro att vi faktiskt skulle kunna hålla ihop. Inte för att jag varit orolig för att jag skulle sabba det på något sätt, aldrig. Bara därför att det blivit så dumt så många gånger tidigare.

Jag tog till och med ut semester samma veckor i sommar. Jag hoppades verkligen att vi skulle få den tiden ihop, men se så det gick. Jag tror ingen av oss är förvånad. Jag är inte förvånad, men så jävla ledsen för det.

Ja. Det fick väl bli så att jag gick och bloggade om saken. Men det är såhär jag får fram saker bäst - i skriftlig form. Här blir det ordning och reda och allt kommer i tur och ordning, och jag kan tänka efter när jag väljer mina ord. Bollplank hit och bollplank dit, jag är inte dum i huvudet. Jag tänker bara väldigt mycket. Pratar ibland lite mindre.

I know I'm not deserving of your trust from you right now,
But if by chance you change your mind you know I will not let you down
'cause we were the special two, and we'll be again.

And we will only need each other, we'll breathe together,
Our hands will not be taught to hold another's,
When we're the special two.