"SITT STILL!" skrek jag ju.
Tågresan hem från Göteborg var en riktig pärs. Hade bunkrat upp sätet bredvid mig för att förhoppningsvis få sitta själv hela vägen. Lade alla påsar, väskan o allt annat jag fått med mig på ett sätt som klart och tydligt förklarade att: ”du får gärna sitta bredvid mig, men det kommer ta tid, vara omständigt och det kommer bli trångt, so please keep walking”. Givetvis fick jag en jävligt fisförnäm kostym-herre jämte mig som uppenbarligen var BLIND, eftersom han helt missade signalerna jag så tydligt skickade ut. Han knör ner sitt breda arsle, och det första han gör är att slänga upp datorn i knäet. Fine, tänkte jag, då stör han minimalt.
Yeah right. Kräket bredde ut sig och sina vassa armbågar långt över den osynliga gräns som skiljer sätena åt (förutom det uppenbara armstödet), och varje gång han tryckte ner en tangent på yttre kanten av tangentbordet petade han till mig med sin armbåge. Inget irriterande alls! Till råga på allt slapp dumjäveln ens betala resan, för kortläsaren var trasig.
När vi kommit halvvägs mellan Vårgårda och Alingsås börjar dessutom satungen bakom mig sparka i sätet i takt till nån jävla skitlåt, och med uppenbara rytmproblem, vilket bara det höll på driva mig till vansinne. Då vände jag mig om och fräste: ”va fan SYSSLAR du med? SLUTA SPARKA I SÄTET INNAN JAG ÖPPNAR FÖNSTRET OCH HIVAR
UT DIG, DUMJÄVEL! SITT STILL, FÖR HELVETE!”.
Ja. Precis så skrek jag.
Inombords.
Flera gånger.
